Den största anledningen till varför denna blogg existerar idag är på grund av mitt behov för att skriva av mig om min sjukdom som jag blev diagnostiserad med för 5 år sedan. Under en längre tid hade jag känt mig mer trött än vanligt. Jag orkade inte riktigt ta mig upp för trapporna och in i lägenheten som jag tidigare gjort.

En dag när jag satt vid arbetsbänken på mitt jobb kände jag hur jag började tappa medvetandet mer och mer, precis som om någon hade slagit till mig kraftigt i huvudet samtidigt som mitt hjärta började pumpa på. En arbetskollega till mig såg att jag var svimfärdig och hjälpte mig att lägga mig ned medan han ringde ambulansen. När jag väl kom fram till sjukhuset fick jag ta blodprov för att mäta mitt BNP och göra en EKG undersökning. Man kunde därefter konstatera att jag hade hjärtsvikt.

När orden först kom blev det en stor chock för mig. Jag hade alltid varit lite överviktig men inte på det viset att jag någonsin hade känt mig påverkad av det. Jag var van vid att jag lättare blev andfådd och kunde svullna upp lite lätt runt benen, men att det egentligen var hjärtsvikt som låg bakom detta var något jag aldrig ens i min vildaste fantasi kunde ha anat.

Man sjukskrev mig resten av månaden för att de tyckte jag kändes sliten överhuvudtaget då mitt arbete kan vara väldigt stressfyllt och tungt från dag till dag. Även en sådan sak tog jag väldigt hårt. Att jag istället behövde gå på regelbundna besök hos läkaren, men inte till jobbet var fruktansvärt tungt och en månad blev till ett år av sjukskrivning.

Att jag blev diagnostiserad med en hjärtsjukdom fick mig att känna en stor förlust kring det mesta i livet. Jag som tidigare hade varit en fullt frisk och arbetande man som uppskattade varje dag i sitt liv och sitt jobb som snickare, skulle helt plötsligt börja gå på rehabilitering och bli sängliggandes resterande av tiden då orken och motivationen till att göra annat inte längre fanns. Det var verkligen en helomvändning. En fruktansvärd sådan och allt jag såg var mörker.

Vid ett möte med min doktor talade han om för mig hur viktigt det var att jag kom igång och börja motionera för att bli mer hälsosam så att sjukdomen inte skulle ta över mig. Jag blev skräckslagen och istället för att få motivation gick jag hem med dödsångest. Rädslan av att sjukdomen skulle ta kål på mig var extrem och det tog mig en vecka innan jag fick en drastisk idé om att jag skulle göra det bästa jag hade kvar av livet och det skulle börja just den dagen.

Samma dag ringde jag in till ett hundcenter och intresseanmälde mig för en rescue hund som likt jag också hade blivit sjuk. Det var en äldre hund som hade några år på nacken men jag kände att det var perfekt för mig. Jag visste att jag inte skulle kunna komma tillbaka till jobbet på ett tag, så varför inte åtminstone skaffa mig en kompis att motionera med?

På bara några veckor och möten med hundcenter kom han till slut hem till mig. Min trogne vän som räddade mig ut från mörkret och in till mitt nya liv som en aktiv, hälsosam man. Trots att jag fortfarande är sjuk kan jag, tack vare honom, äntligen se ljuset igen.